PIETER TEN HOOPENS ANGELÄGNA UTSTÄLLNING OM MÄNNISKOR PÅ FLYKT
Fler än 110 miljoner människor är på flykt i världen, en fördubbling på tio år, men ingen flykting är bara en siffra i statistiken.
Alla är individer.
Det är också så min gamle vän och kollega från DN-tiden, humanisten och fotografen Pieter ten Hoopen, med sin kamera närmat sig människor på flykt i sex olika länder.
Pieter ten Hoopen intervjuades av svenska UNHCR:s generalsekreterare Åsa Widell på vernissagen.
I sina dämpade, men förtätade bilder, för han betraktaren mentalt nära människor som tvingats fly från sina hem, rohingyer från Myanmar till Bangladesh, ukrainare, centralamerikaner, sydsudaneser, venezuelaner och andra.
Han påbörjade sitt projekt på egen hand före pandemin bland annat för att ge flyktingar ett mänskligt ansikte i en tid när främlingsfientligheten var i tilltagande.
Efter uppehåll under pandemin slog han sig ihop med UNHCR (FN:s flyktingorgan) och fullföljde sitt arbete som nu resulterat i en stor utställning på Galleri Existens på Karlavägen 9, som pågår från den 21 t.o.m. den 2 april.
”Det som var slående under arbetet var framförallt kärleken, kärleken som människor har till varandra, och hur de stöttar varandra när livet är som svårast.”
Staden Juchitan i Mexiko. Människor på flykt vaknar klockan tre på morgonen och fortsätter att vandra för att undvika den extrema hettan på dagen (övre bilden till vänster). En man lämnar över ett barn till mamman på lastbilsflaket (mitten). Män på vandring mot USA kokar kaffe över öppen eld efter dagens etapp (höger). Nedre raden från vänster: 1. Efter en lång dags vandring mot USA samlas familjer vid en flod utanför det lilla samhället Tapanatepec för att bada och tvätta kläder. 2. Maria och Fernando vilar efter en lång dags vandring från Honduras. 3. En kvinna övernattar intill vägen i Tapanatepec. Hon ska få skjuts av en lastbil som transporterar migranter till nästa stad.
Människor fortsätter sina liv, möter varandra i lägren och blir kära, gifter sig och får barn. Ett hopp om ett annat och bättre liv finns kvar även när framtiden ser dyster ut”, säger Pieter ten Hoopen, som därför döpt utställningen (och den vidhängande boken) till ”Love always”.
Tågstationen i den polska staden Przemyśl dit ukrainare flytt. Flickan Liesbeta hann bara få med sig ett gosedjur efter flykten från Ukraina, berättade hennes mamma för Pieter ten Hoopen.
Det är en stark och angelägen utställning, som kommer att turnera runt i landet.
/LARS EPSTEIN