Ordlös och evig kommunikation

Hon står högtidligt med rak rygg och med sitt eget porträttfoto i famnen. Blicken är riktad mot kons ögon. En vacker gest av självklar gemenskap under en småbrukarvardag, i det tidiga sextio-talet.

Bilden ingår i utställningen, I hästen fanns själ och frändskap, med Sune Jonssons bilder som öppnar på Västerbottens museum den sista januari.

Det handlar om människors relation till gårdsdjuren som levde och arbetade inom småbruken i främst Västerbottens landsbygd. Ögonblick lösgjorda ur vardagens gråhet, fyllda med ömsinthet och vänskap.

AnnCristin Winroth, Etnolog vid Umeå Universitet, skriver i en intressant utställningstext bland annat om ”mellanartsliga relationer”. Hon menar att fotografierna är viktiga pusselbitar i förståelsen för småbrukarhushållens livsvillkor.

Det finns en tendens att man i tidigare forskning och dokumentationer fokuserade på vall, åker, årscykel och fodertillgång. Det förekom sällan direkta frågor om djurens betydelser. Deras sociala och emotionella betydelser utgör ofta en blind fläck, vid minnesanteckningar, anser hon – Tamdjuren var en del av fundamentet och hade en central plats för hushållens ekonomiska överlevnad. Och det motsätter inte skapandet av emotionella band och betydelser, skriver Winroth.

På en av utställningens bilder från Graned, Lycksele, lockar en kvinna med rutigt förkläde sin hund med något gott. Scenen är en farstukvist. Det upprullade hörnet på trasmattan, det rasslande ljudet från kedjekopplet och hundens ivriga språng påminner om en livlig ritual som förmodligen upprepas dagligen.

Kvinnans outgrundliga leende vittnar dessutom om en djup förtrolighet och självklar respekt, två individer emellan. En ordlös och evig kommunikation.

Utställningen bygger på en idé från Hans Dackenberg, tidigare bildantikvarie vid Västerbottens Museum, som under tio års tid arbetade specifikt med Sune Jonssons arkiv och bokproduktioner.

Curatorn Alexandra A. Ellis har gjort urvalet och även arrangerat utställningen kring citat av Sune Jonsson från hans böcker:

”Vi hade ju otur som förlorade vår fina häst Flora. Vi hade hem veterinären men han hade ingen bot. (…) Hon hade hovfång så två dagar därefter var det att ringa efter nödslaktbilen. Så nu är det så att vi är för gammal att köpa nån ny häst. Vi ska också sälja korna till slakt fast vi har bara två. Jag ska försöka ha en i vår och över sommaren men till hösten går hon till slakt så då har vi lagårn tom för jag känner mig för svag att sköta nån fler vinter och det är liks ingen idé då de unga inte syns vilja ta vid.”

Ur kapitel Farbror Viktor i boken Timotejvägen, från 1961.

Det här är ett utmärkt exempel på hur man ur en stor fotografs samlade och stundtals oöverskådliga produktion, med känsliga ögon kan bryta ut tematiska utställningar av mycket hög kvalité.

Västerbottens museum är med sin samling på cirka 8 miljoner bilder en av de viktigaste platserna för svensk fotografi.

Avgjort måste det bli en resa till Umeå innan utställningen slutar den 31 december 2024.

PS I sommar finns ytterligare ett skäl att besöka Västerbottens museum, då öppnar en utomhus utställning, Det enkla varandet, som bygger på ett urval av Sune Jonssons bilder från boken, ”Och tiden blir ett förunderligt ting”.

/Claes Gabrielson

IKONER - ett unikt publikrekord