Ett samtal med Paul Hansen
- världsfotograf och berättare
“Det handlar om berättande, att öppna upp en fönster för betraktaren. Det är så jag ser på mitt jobb”.
Bild: Per-Erik Åström
Vad inspirerar dig?
Det är inte bara fotografer. Det är lika mycket de som skriver; Jolo, Barbro Alving, Mats Lundegård, Jan Lindström. De goda berättarna. På fotosidan är det t ex Sally Mann, Roger Turesson och inom måleriet gillar jag Skagenmålarna, inte minst för ljusets skull.
Hur började det?
Det är en lång historia som började med att jag fick publicera några bilder i Partille tidning, så småningom hamnade jag på Expressen, gick Poppius journalistutbildning och började senare ta initiativ till egna reportage och uppslag. Det var då jag upptäckte hur viktigt det är att ha kunskaper om vad man ska fotografera.
I Bosnien -92 t ex, fattade jag ibland inte vad en intervju handlade om. Jag hade inte läst en bok innan. Då förstod jag hur viktigt det är att vara inläst på sitt ämne innan man ger sig ut så inför nästa resa hade jag läst in mig på allt, telegram och böcker, och det öppnade ögonen och därmed i förlängningen ledde det till bättre bilder.
Är det därför du blivit en av världens bästa stillbildfotografer?
Åh, det vet jag faktiskt inte men jag vet att det handlar om att kunna sina ämnen, sina platser, och människor och att låta det beröra mig. Och jag släpper inte taget. Jag försöker hålla mig fast i ett ämne även om det kan ta flera år tills det blir klart. Och att försöka få människor jag träffar också att känna av den energin. Jag gör ofta anteckningar. Lär mig vad människor heter osv och då brukar också bilderna komma.
Gaza, November 2012. “Photo of the Year”. Bild:Paul Hansen
Har du en särställning på Dagens Nyheter?
Skojar du?! Så funkar det inte. Imorgon är jag t ex inlagd kl 09.30 för att ta ett porträtt på Handelshögskolans rektor. Naturligtvis gör jag alla sådana rutinjobb på tidningen också. Och jag gillar vanliga presskonferenser också. Men inte bara.
Finns det en större bildmedvetenhet hos redaktörerna idag jämfört med när du började?
Bra fråga. Grundproblematiken är ofta bristen på tid. Det är reportagefotografens värsta fiende. Som skrivare kan man jobba i imperfekt eller futurum, men som fotograf är du alltid verksam i presens, i nuet. Det kräver planering i konsten att vara där då det händer. På DN finns idag en stor respekt och förståelse för detta. Det nya är också att vi publicerar oss på nätet och att vi fick utbildning i detta, mycket tack vare Per Björkman som tidigt såg vad som väntade runt hörnet. Och att det numera inte bara om bilder i tryck utan också om att kunna filma och ta upp ljud.
Khuzza, Gaza 2018. David mot Goliat Bild: Paul Hansen
Dina bilder är alltid av hög teknisk kvalitet. Samtidigt säger du att du inte är särskilt tekniskt kunnig. Är det inte lite kokett att säga så?
Nä, jag kan verkligen inte teknik på det sättet. Istället sitter jag ofta och tittar på YouTube-tutorials för att lära mig mer. Nu har vi dessutom fått nya kameror som verkligen kan allt, t o m nästan steka ägg. Jag har uppriktigt svårt när det det handlar om mer än att ställa avstånd och låsa exponeringen. Och att snabbt kunna ändra iso-inställningen och att veta var knappen för videoinspelningen sitter.
Det är liksom allt jag behöver kunna göra. Och dom fyra grejerna kan jag nu.
Jag stod en gång på en mur i Libanon tillsammans med några andra fotografer. Nedanför låg döda människor i kistor som hämtades av anhöriga. Så ser jag plötsligt att ingenting blir skarpt i min kamera och jag fattar inte var fokuspunkten tagit vägen i sökaren. Jag lämnar snabbt över kameran till en av de andra fotograferna som trycker på en knapp och vips är kameran ok igen så att jag kan ta mina bilder.
Det låter naturligtvis knäppt rent proffesionellt men så var det.
Och jag ursäktar mig inte.
Man behöver ju inte alltid kunna motorn för att bli en bra bilförare….
/Per-Erik Åström
