Två stora fotografer

Lennart Nilsson (1922-2017)och Mats Holmstrand är två betydande svenska fotografer.

Lennart Nilsson avled 2017 och nu har även Mats Holmstrand gått ur tiden. Claes Gabrielsson har skrivit en minnestext..

Lars Epstein skriver om Lennart Nilssons unika reportage från Kongo 1948.

Lennart Nilssons vintagebilder från Kongo 1948

Sveriges internationellt sett mest berömde fotograf Lennart Nilsson (1922-2017) var innan han blev världskänd för sina ”Ett barn blir till”-bilder 1965 en utsökt reportagefotograf.

Något han inte gärna ville prata om när jag vid flera tillfällen intervjuade honom på senare år då han helt övergått till sin medicinskt orienterade vetenskapliga fotograferande.

Då ville han bara tala om sitt just för dagen pågående projekt att fotografera cancerceller eller vad som just råkade vara aktuellt.

Men många är Lennart Nilssons klassiska reportage som publicerades i Se, Veckojournalen och utländska tidskrifter på 1940- och 1950-talen.

Ett av de första var det som han och journalisten Svante Löfgren (1918-2017) gjorde under en två månader läng resa i Kongo 1948.

Ett litet antal av dessa ganska små men unika vintagebilder kan nu beskådas på Picture This Gallery på Sankt Paulsgatan 29 vid Mariatorget.

Dessa kan också köpas av den som kan och vill betala 65 000 kronor styck för bilderna. Men det kostar inget att bara att betrakta dem på väggarna i galleriet.

Jag håller mig till det senare alternativet.

Bilderna hänger kvar till den 5 februari.

/Lars Epstein

Svante Löfgren och Lennart Nilsson i Kongo 1948

Den varma blicken

Till minnet av fotografen Mats Holmstrand

Mats Holmstrand obemärkthetens fotograf som alltid verkade lite i skymundan, är död.

Året var 1984.

Jag minns hur vi ställde upp bild efter bild på två skyltställ i SVT:s studio i Örebro. De pålitliga och stora, studiokamerorna, LDK – 5:orna från Philips var inställda och zoomades i realtid för att varje bild skulle kunna visas i sin rätta storlek.

Samtidigt växlade den säkre bildingenjören (Bingen) Per Ekberg mellan de båda kamerorna och en berättelse om Mats Holmstrands bilder växte långsamt fram.

Primitivt med dagens mått, men effektivt och fungerande.

Den lyhörda speakertexten var skriven av författaren och TV-producenten Lennart Engström. Musiken, Keith Jarrets ”My Song” på ECM som fick bli ledmotivet tillkom lite senare. Tror undertecknad hade ett visst inflytande, kring musikvalet.

Lennart Engström kallade programmet, ”Den Varma Blicken”.

Den formuleringen var ju mitt i prick. Det var det allt handlade om i Mats Holmstrands fotografi.

Han är förmodligen den mest känslige fotograf jag mött och en av de allra bästa dessutom.

Mats saknade armbågar. Tror inte att han någonsin tänkt på begreppet karriär.

Hans metod var att i princip vara osynlig, deltagande naturligtvis men utan att märkas och tillåtas påverka situationen.

Plötsligt fanns bilderna där, framkallade ur ett mörker.

Han lyckas dra fram ett ljus som tecknar situationen. Det viktigaste.

Dessutom oftast med en djupt mänsklig närvaro och med hjälp av fotografins bästa egenskaper, solidariteten och humanismen.

Mellan avtryckarfingret och det som sker i sökaren, rör han sig ljudlöst och hamnar alltid på den avgörande sidan. Det är där bilden blir till.

Det är alltid i det fördolda, i det skymda som han lyfter fram det djupt mänskliga.

Hans första dokumentation som jag känner till var från Regementet I3 i Örebro. Sen fotograferade han i gruvor, på gjuterier, och på hundratals arbetsplatser, flyktingförläggningar och skolor för synskadade.

Han gjorde bland annat flera böcker om den Syrianska invandrargruppen i Örebro i samarbete med författaren Staffan Ekegren. ”Slutet på en resa Början på en resa” (1986) och ”Den andra resan Femton år med de nya svenskarna” (1994).

De gjorde även en bok tillsammans om en resa bland synskadade, ”Himlen är färgen blå”, 1989.

Mats tog även under sitt långa fotografiska värv många mycket fina och känsliga porträtt på konstnärer, musiker och författare.

Han har på alla plan inspirerat mig som fotograf och människa och troligen gjort mig aningen något bättre i bägge dessa avseenden.

Jag kan omöjligen sammanfatta hans betydelsefulla fotografiska gärning på det här lilla utrymmet.

En vän och en stor fotograf, lågmäld och oförmärkt i sin gärning är nu borta.

Jag kommer att sakna honom, oerhört.

/Claes Gabrielson

Lennart Nilssons vintagebilder från Kongo 1948

Den varma blicken

Så kom den då,..boken om Camera Obscura 1977 - 83

Verktyg - en vardaglig kärlekshistoria