Svensk fotohistoria under ett digitalt paraply

SÄKERT vet ni det redan. Det tryckta ordet har sin hemvist i Kungl. Biblioteket, den rörliga bilden finns hos Svenska Filminstitutet och Nationalmuseum härbärgerar vår konsthistoria. Men var hör stillbilden hemma?

Ingenstans. Till skillnad från våra nordiska grannländer och de stora fotonationerna saknar Sverige en central institution med ansvar för landets fotografiska arv. Redan år 1897 föreslog dock Albin Roosval, redaktör för Fotografisk Tidskrift, att ett fotomuseum skulle byggas upp i landet. Han konstaterade:

”Mera än ett halft sekel har förflutit sedan Daguerre´s uppfinning af franska regeringen skänktes åt all världen. Och hvilka omhvälfningar ha ej sedan denna tid ägt rum på fotografiens område! Nya principer, nya arbetsmetoder och som följd däraf ständigt nya apparater och hjälpmedel.”

 Han skrev också: ”Af huru stort intresse skulle det icke vara att i en ordnad samling återfinna prof på dessa gamla apparater, daguerreotypikameran med sin röklåda och sina silfverplåtar, de första objektiven o. s. v. eller dessa gamla bilder i olika utförande, som blifva alltmer sällsynta.”

DE FÖRSTA fotografierna togs i Sverige 1840. Ännu 182 år senare har landet inte lyckats skapa en nationell institution som kan vårda den svenska fotohistorien. Framför allt har intresset från centralt politiskt håll varit svalt.

Det finns många orsaker till den rådande situationen. Exempelvis har ämnesområdet haft en låg status inom den akademiska världen. Först under senare år har intresset ökat och situationen börjat förändras.

En yngre generation akademiker har insett den fotografiska bildens betydelse inom de flesta samhällsområden. Resultatet har blivit framgångsrika projekt och publikationer som ökat kunskapen om fotografins roll i utvecklingen av Sverige.

Flera centrala museer har även omfattande fotografiska samlingar som då och då presenteras i form av utställningar och skriftligt material. Parallellt har en rad länsmuseer lagt kraft på att visa upp den regionala fotokulturen.

Likaså har ett stort antal hembygdsföreningar och intresseorganisationer under årens lopp bearbetat och på olika sätt presenterat sitt fotografiska material. Det gäller även släktforskare och deras föreningar.

INGENTING tyder emellertid på att Sverige får ett fotohistoriskt museum på nationell nivå, lika lite år 2022 som 1897. Men den digitala tekniken är en gemensam faktor för dem som värnar om landets fotohistoria och numera återfinns på nätet åtskillig information  som rör fotografins historia.

Hittills har dock både forskare och intresserade lekmän haft svårigheter med att få en överblick av ämnesområdet och de olika aktörernas insatser. Ett digitalt paraply som sammanfattar och täcker det material som redan finns skulle få stor betydelse.

Förslagsvis kan uppgiften hanteras av en mindre arbetsgrupp inom en existerande institution. Syftet är att underlätta studier av olika slag och på olika nivåer. I avvaktan på att staten förhoppningsvis tar sitt kulturpolitiska ansvar för Sveriges fotohistoria kan detta vara en väg att gå.

/ Björn Axel Johansson