Minns Anders Engman 1933-2025
Fyra trappor utan hiss i en lägenhet i Gamla Stan i Stockholm med utsikt över taken och mot Saltsjön bor Anders Engman, legendarisk svensk reportagefotograf. Hans bilder kan knappast någon kan ha undgått under de senaste 60 åren.
Anders föddes 1933 i Stockholm och de gamla tidningskvarteren i Klara blev tidigt hans hemvist. Både hans mamma och pappa hade sin försörjning där.
Mamman som växeltelefonist och pappan som journalist, stationerad i Stockholm för den danska nyhetsbyrån Ritzau.
Sina första sommarjobb hade Anders som springpojke på Aftonbladet.
Att samtala med Anders Engman är som att få andra halvan av det svenska 1900-talets reportagefotografi serverad på fat. Hans bilder publicerades i SE, Veckojournalen, Dagens Nyheter och Aftonbladet under en lång följd av år.
Lägg till det flera år av frilans och att han varit bildredaktör på Dagens Nyheter.
Idag är Anders gammal men hans minne är helt intakt och hans intresse för fotografisk bild mycket levande.
Kunskap och ödmjukhet är de två ord som osökt växer fram i ett samtal med honom.
Hur började det hela?
- Det var ganska självklart vad jag skulle göra tack vare min pappa, som tidigare varit präst, och hade omskolat sig till journalist. Både min mamma och pappa jobbade i de gamla tidningskvarteren i Klara. De kvarter som revs för över 60 år sedan och fick lämna plats för Sergels torg och nuvarande city.
Det vår också flera andra i min släkt som jobbade i tidningsbranschen på den tiden.
Jag gick så småningom en lärlingsutbildning till Kemograf, alltså det yrke där man gjorde klicheer för tryck av fotografernas bilder i tidningarna. Det var mycket spring och jag stötte ibland ihop med flera av de gamla Klaralegenderna, Nils Ferlin bl a. Dom satt ju ofta på krogen.
Jag tyckte att fotograf lät som ett behagligt yrke och trots att jag var Kemigraf gled jag mer och mer över till fotografjobbet på bildbyrån Reportage-bild.
På den tiden fanns inga fotoskolor i egentlig mening och det var nog mest
tillfälligheter som gjorde att jag hamnade där jag hamnade.
Vid den här tiden, 50-talet, var fotograf ett respekterat yrke då?
- Det var nog mest en andra klassens journalist och det har hängt i väldigt länge. Det är först i nutid, mycket tack vare utbildningar, som fotograf-yrket har seglat upp i anseende.
Hur såg arbetssituationen ut för dig då?
- Jag var anställd på Reportagebild som ägdes av Stockholmstidningen och Aftonbladet. Dom hade abonnemang från en massa landsortstidningar och0 på morgonen kunde man få en lapp och åka iväg och ta en bild på nån landsortspolitiker som gjorde uppvaktning av ett statsråd på regeringskansliet och försöka trycka ihop några gubbar på en bild som gick in på en spalt. Det var mycket sådana jobb.
Sen hade Reportagebild avtal med flera utländska bildbyråer och då handlade det om att välja ut bilder, göra repro och ta fram ett antal kopior som skickades ut till tidningarna ute i landet. Kom ihåg att allt detta var analogt på den tiden. Det var kopior med brevpost. Inte filer med mail.
Vad inspirerade dig på den tiden?
- Jag trivdes väldigt mycket med miljön och det gick förhållandevis bra för mig. Det blev alltid en bild trots allt. Så hade jag mina idoler. Lennart Nilson naturligtvis. Han var en enastående reportagefotograf långt innan han blev världsberömd för sin medicinska fotografi.
Christer Strömholm var förresten redaktionsvakt på Reportagebild i början och mitten av 50-talet. Det betydde att när vi fick in bilder från utlandet så skötte redaktionsvakten beställningarna. Men jag upplevde honom aldrig som den fotograf han senare blev.
Jag jobbade också en period i Paris och minns även Christer från den tiden. Vi umgicks ute och jag brukade följa med honom på loppmarknader och så vidare.
Än idag grämer det mig att jag aldrig tog någon bild på honom då. Det hade varit kul att ha idag.
Med tiden blev det väl också mycket resande utomlands för din del, eller hur?
- Jag har rest i över hundra länder och i jämförelse med Sverige är jag väldigt glad över att ha fått leva i det här landet. Vi har det så mycket bättre än i många i andra länder. Det är verkligen något jag lärt mig.
Många resor och reportage gjorde jag också med journalisten Barbro Alving, signaturen BANG, och hon var viktig för mig. Hon lugnade ner mig när jag blev för ivrig. Hon var också en murbräcka och höll man henne i kjolen kom man fram överallt praktiskt taget.
Det jag slås av när jag ser dina bilder från den tidens oroshärdar är att du inte första hand sökte dramatiken vid fronterna. Varför?
- 1967 var vi i Vietnam och det kom ju enormt mycket bra rena krigsbilder från Vietnam då. Bang (Barbro Alving) pratade utmärkt franska och hon tyckte att vi mer skulle fokusera på enskilda människoöden.
Jag tog bilder av vanliga människor och det var dom bilderna som sedan gick över hela världen. Det var alltså inte bilderna av soldater jag i första hand intresserade mig för utan bilder av hur vanliga människor hade det i skuggan av kriget. Det var också det som var styrkan i bilderna.
Jag minns också särskilt upproret i Ungern 1956 och reportagen jag gjorde med journalisten Ulf Nilsson, han som senare kom att kallas ”världsreporter” på Expressen.
Hur var det när du kom hem från dina resor, vilket inflytande hade du sedan över hur dina bilder användes?
- Det var nog rätt mycket bildredaktörerna som styrde och ställde och fotografen i mindre utsträckning. Det är, som jag förstår det, bättre på den fronten idag. Fotografen betyder ner.
Vad är det, menar du, som gör att en reportagefotograf ”bättre” än andra fotografer?
- Först och främst måste man ha förberett sig, ha läst på och veta vad och var man ska på uppdraget. Förr var det ofta så att man kunde få ganska knapphändig information om vad det hela handlade om. Fotografen satt i bilen och väntade, körde sedan bilen och journalisten kunde i bästa fall berätta i korta ordalag vad det hela rörde sig om.
Att svenska fotografer idag gör så bra jobb idag tror jag handlar om att de insett vikten av att kunna sitt ämne innan de ger sig ut. Det var vi dåliga på förr.
När jag tänker på alla fotografer jag träffat så är det framförallt ödmjukheten hos de riktigt duktiga jag tänker på.
De ”stöddiga” gick det sällan bra för. Ett exempel på en ödmjuk fotograf som det ju gått bra för är Paul Hansen på Dagens Nyheter. Jag förstod tidigt att han hade både ”drive” och ödmjukhet. Sen har jag träffat många fotografer på lokalpress som också har de rätta egenskaperna och som mycket väl skulle ha passat på både Dagens Nyheter och Expressen om de fått chansen. Och det gäller även de kvinnliga fotograferna som kommit fram. En som jag alltid tyckt varit bra, och som fortfarande lever, är Ragnhild Haarstad som arbetade på Svenska Dagbladet. Men jag erkänner gärna att kvinnliga fotografer också varit motarbetade av oss manliga fotografer. Därför är de kanske inte heller så många men jag tänker på t ex Lotta Härdelin som jag minns att jag tänkte att henne kommer det att gå bra för.
Så återväxten på den fronten behöver man inte vara orolig för.
text och bild: Per-Erik Åström