FOTOGRAFIN NEDPRIORITERAD I DET OFFICIELLA SVERIGE- INTE BARA I EN SVENSK KULTURKANON
I Sverige finns till skillnad från i Norge, i Frankrike och i många andra länder inget nationellt ansvar för det fotografiska kulturarvet.
Detta trots att fotografiska verk ofta är den enda källan till kunskap om samhällslivet i det förgångna.
På statlig nivå är intresset för fotografi lika med noll.
Inte förvånande med andra ord att fotograferna och fotografin som sådan är helt frånvarande i det förslag till svensk kanon som med stort mediagenomslag lades fram på onsdagen.
Ett verk som självklart skulle försvara sin plats i en svensk kanon är fotografen Sune Jonssons (1930-2009) klassiska debutbok ”Byn med det blå huset” (Nordisk Rotogravyr, 1959) en ömsint skildring av människorna i ett utdöende småbrukarsamhälle i Västerbotten.
“Söndagsskola”, bilder av Sune Jonsson
Eftersom det ”kanoniserade” verket enligt kanonutredarens uppgift ska fungera som titthål in i andra verk som har en liknande karaktär, så kan man på måfå nämna några andra viktiga fotografer och deras gärning, exempelvis Axel Malmström (1872-1945) med sina ovärderliga dokument från sekelskiftet 1900 och framåt, Lenin på Vasagatan 1917, Hjalmar Branting samma år lugnande en upprorisk människomassa på Gustav Adolfs torg, två av hans många klassiska bilder.
Många är också de kvinnliga fotograferna som lämnat efter sig viktiga bildskatter till eftervärldens fromma, Anna Riwkin-Brick (1908-1970) med sina många barnböcker (några tillsammans med Astrid Lindgren) och författarporträtten, t. ex. Harry Martinson och Karin Boye.
Anna Riwkin-Bricks porträtt av Harry Martinsson
En annan är teaterfotografen Beata Bergström (1921-2016) som förnyade scenfotograferandet och fotograferade på Dramaten under själva repetitionerna istället för de poserat uppställda som var norm tidigare. Många gånger råkade hon i bråk med Ingmar Bergman som ville stoppa henne trots att hon hade fått tillstånd. Men hon gav sig inte.
Bild: Beata Bergström
Ovanstående exempel är bara några av många. Jag skulle förutom Lennart Nilsson (1922-2017) kunna räkna upp ytterligare minst femtio fotografer som gjort bestående insatser för att förmedla det svenska kulturarvet till eftervärlden.
Sammanfattningsvis: Om vi ska ha en svensk kanon så måste fotografin får sin rättmätiga plats.
/LARS EPSTEIN