Det finns ett före och ett efter Christer Strömholm

Svensk fotografi har all1d haft sina ”ledstjärnor”. Till de främsta under andra delen av 1900-talet måste Christer Strömholm (1918–2002) räknas. Hans fotokonst och levnadshistoria fortsätter att engagera oss, och ingen har har fler .följare., men inte heller blivit lika ifrågasatt. Det finns ett fotohistoriskt före och ett efter vad som kom att kallas ”Strömholms fotoskola”. Det började blygsamt tillsammans med parhästen Tor-Ivan Odulff med en serie kvällskurser i slutet av 1950-talet. Som mellan 1962 och 1974 blev närmast ett måste för alla som ville utorska och förstå fotografins kraftfält.

2025 presenterar fyra av Strömholms forna elever – Rolf Adlercreutz, Annette Urbach de Maré, Göran Wingstrand och Per-Erik Åström – boken ”Skolan som förändrade fotografin” med underrubriken ”En bok om människorna, bilderna och verksamheten vid Christer Strömholms Fotoskola 1962–1974”. Det är ett praktverk som tar oss med till de underförstått gyllene åren med ett generöst bildmaterial och diverse 1llbakablickande texter.

Ett uppslag ur boken. Bild: Håkan Holmberg. Text: Thomas Kanger

Ett exempel. Fotografen Håkan Holmberg intervjuas i boken av journalisten Thomas Kanger, som genom åren intresserat sig för svensk institutionsvård och särskilt Vipeholmsanstalten i Lund. Kanger konstaterar att det finns något som ekar mellan de kala väggarna i Holmbergs bilder från Vipeholm – ”sysslolösheten”.

”De intagna – och intagna är de, utan rätt att lämna anstalten utan myndigheters tillstånd – de väntar. Men de väntar inte på nånting. Livet på Vipeholm är en enda lång väntan på ingenting.”

Kanger berättar om hur de intagna med en IQ under 35 så sent som i mitten av 1960-talet betraktades som ”idioter” och att de fraktades från hela landet i boskapsvagnar och väl framme fotograferades nakna, framifrån och i profil, i syfte att kunna ”skilja de olika exemplaren åt: Det är bilder lika brutala som ordvalet, så långt från Holmbergs humanis1ska öga man kan komma.”

Bild: Håkan Holmberg

Håkan Holmberg arbetade i några år på Vipeholm och en dag tog han med sig en kamera:

”Jag tog tre rullar film. Det var på våren 1968. Men en kollega som inte gillade mig sladdrade om saken till ledningen och dagen efter fick jag sparken. Jag hade kränkt patienternas integritet, sades det. Som om det var jag som hade gjort just detta!”

Han använde bilderna när han sökte till ”Strömholms fotoskola” – och blev antagen. Men först fick han avge ett löfte, att inte publicera bilderna förrän efter 1digast 50 år. De tre nyckelorden i skolans pedagogik var ”det personliga ansvaret”; ansvar för vilka bilder en fotograf tar – och väljer att visa.

Kvartetten bakom boken har lyckats lista de elever som var inskrivna på Fotoskolan mellan åren 1962 och 1974. Från Helge Aarrestad antagen 1970 1ll Conny Öström antagen 1968, sammanlagt 827 elever (varav 95 var kvinnor). Många känner vi igen som Strömholms forna lärjungar som Yngve Baum, Björn Davidsson (DAWID) och Anders Petersen, andra överraskar och andra blev mer kända för annat.

I mitten av 1980-talet skickades allt arkivmaterial från skolan tillll soptippen, får vi veta: ”Tre kartotekslådor, en gulnad kontaktkarta från skolans begynnelse och skolans stämpel är därför i stort sett allt som är kvar.”

Lådorna innehåller elevkort med anteckningar och förvaras av Bildverksamheten Strömholm som förvaltas av Strömholms båda söner Joakim och Jakob. Och bilderna i boken har samlats in via personliga kontakter och bokens hemsida. Bara det är en sann fotohistorisk bedrift.

Detta är inget mindre än ett bitvis nytt, viktigtgt kapitel i den svenska fotohistorien, sammanställd av fyra som förstått vad ”det personliga ansvaret” betyder i ett land som saknar en ansvarsmyndighet för fotografi värd namnet – och ett riktigt Fotografiskt museum som uppmärksammar vårt fotografiska kulturarv.

Boken går att beställa via www.fotoskolan1202.se

/Per Lindström – bildjournalist och fotohistoriker